Ida Henriksson

Imorn är det fredag och jag åker hem till torsby efter skolan. Ska pyssla lite. Började med en figur i lera, bränd och färdig målad. Nu ska jag bara fixa kläder åt stackarn. En lärarkandidat på skola frågade nämligen om jag provat att göra mina figurer jag ritar då i 3D. Nee de har inte Ida provat så det blev så att jag var tvungen att prova. Men jag hade för lite lera så det blev en överkropp utan ben. Men det är väl lite jag också. Jag stympar, amputerar mina övernaturliga, konstiga oproportioneliga människor. haha va hemskt det låter. Fan skulle vilja ha någon utställning
nån gång i tiden. Kanske sälja något. Ja Anneli har ju eller ja blir ju min första köpare, nej förresten där ljög jag, min andra köpare. Min lågstadielärare var min första. en vattenfärgsmålning på översvämning såldes för 50 spänn. :) Ja Anneli ska köpa min jätte enorma spindel, inte tavla utan en formuppgift från skolan. Kul!

Skulle vilja ha en riktig hemsida där jag kunde lägga ut mina målningar och så vidare. Men orka fixa nån eller be nån göra det. Det är mycket jag vill.

Tänk att leva i med en massa frågetecken. Vad har hänt och vart finns du? varför? Hur?
Letar överallt, i drömmar, bland folk, i naturen. Överallt. Ingenstans hittar du den du söker.
Frågorna har blivit mindre.

Hur kan något sånt här få hända? Så ung. det är orättvist. Även om man inte känner personen så känner man ändå att samma ålder, och samma ort, att de är fruktansvärt hur något sånt kan hända. De kunde lika gärna varit jag, du, familjemedlem osv. Det är sjuk orättvist.

Är i sunne hos Linus, har lagat mat och handlat åt honom. Han är sjuk och dålig. Och nångång måste man ge tillbaka den omtanken man fått när man själv vart dålig. Nu liggar han här brevid i sängen och läser nå serietidning som säkert är urgammal och sönderläst. Vad är det med killar och serietidningar?
Iof har jag också en passion för det, men inte de vanliga Herman Hedning mfl. Utan jag gillar Nemi, Lenore, Ronja, mfl. Lite med sjukhumor och fräna bilder. Kalle och Hobbe är också en stor favorit. Känner igen mig ibland hos Kalle. Även från när jag var liten till åldern jag befinner mig i nu! :)

Nu bryr jag mig; det regnar! Usch Ska ner till karlstad, ska strax hoppa på bussen. Skönt att de regnar för de blir inte så ofantligt varmt på bussen. Dumt att de regnar för att jag kommer bli blöt. Ska och testa balklänningen igen de första jag gör i karlstad, Tråkigt som fan när de regnar eftersom IDA kommer bli blöt. Suck. Negativavibbar här.
Vill inte åka, måste åka, viktigt möte. Bläh, orka.

Grått och mulet. Trött och sliten. Regnar det? Ingen aning och vem bryr sig?! Nej just nu bryr jag mig inte om det regnar eller om solen skiner. Vill bara bli lite piggare och att sista skolveckan ska vara här. Skolan känns som om den vore fullständigt onödig just nu. De kunde skuffat ihop de få dagarna som finns kvar så hade man fått slutat lite tidigare iaf. Usch trött på att åka tåg, trött på att dra skojgrejjer eller att ens åka ner för en jävla fika för att vi inte behöver någon avnlig lektion mer. ONÖDIGT.
Väntar på att en tvätt ska bli klar, och förhoppningsvis ska det hinna torka tills i morgon.
Ett evigt jobbigt surrande på den där maskin.
-Du borde vara klar nu, Hallå!
Förutom maskinens surrande är det tyst, kanske några fötter som trampar om kring i taket som är övervåningens golv. fötterna tillhör väl någon i denna familj. Kan kanske urskilja vem det är? Ibland går det, speciellt när syster yster är sur. Hon låter som en arme, eller en hel tomtearme som marie skulle sagt. Eller en hjord av elefanter som just råkat gå vilse i just detta hus! Usch vad mycket stavfel jag gör just nu. Orka rätta, eller jo för det gör mig annars irriterad. Det som mest irriterar mig nu är att jag måste åka till karlstad på min lediga dag för att besöka min terapeut och även sista provningen för balklänningen. Suck tröttsamt tröttsamt. Had önskat att min kära pojkvän inte skulle bli sjuk just nu så han kunde gjort mig sällskap under dagen, eftersom det går fruktansvärt dåligt med tåg ner över utan byten och vänte tider mellan 9 och 12 typ så kunde jag sluppit vara ensam. Sluppit sitta och stirra på tv i min lägenhet för att tiden ska gå så ja kan göra saker så tätt inpå varandra så jag slipper ALLA DESSA VÄNTETIDER. Ja jag är lite surmulen idag. Men det är en sur mulen dag!

Åh. Trött jag är. Inte trött bara som att vilja sova utan trött på att allt ska vara så utdraget. Skolan tar goooooood tid på sig att sluta just nu. Hellre lektioner in i de sista än att gå som ett spöke och fika i varje klassrum, tittandes på klockan och frågandes - HALLÅ NÄR FÅR MAN GÅ?
Centrifugen är i gång, snart klart (snart klart!eller?) Ja, nej, jo, aksnke, jo nu. Hänga tvätt, usch vad jobbigt!

Bär snart av ot kära lilla sunne. Solen skiner. Jag är på gott humör. Jag vaknade av pappas trampande med gräsklipparen utanför mitt fönster. Jag blev inte förbannad alls som jag brukar bli när jag väcks av oväsen. NEJ! Jag kände mig lite upprymd, pirr-i-magen känslan som att yes nu. nu snart är skolan slut, det är sommar, och det är en fin dag! JA! Upp ur sängen. I köket var de städ dags för moderkakan, skrämde henne rätt rejält. Hon höll på att trilla ut ur fönstret. Kul. Jag har liksom väldigt dålig humör och humor på morgonen, men idag va de bra.
Har tagit en dusch, vilket inte var lika skönt som vanligt, but, who cares? Dunka dunka dunka, Go away from my window, Leave at your own chosen speed...dunka dunka dunka... Jag är på gott humörrr. Hör ni det. Jag har väl sovit tillräckligt antar jag. Somnade klockan cirkus 8 i går kväll, och sov mig fram till 9-10 i morse. Välbehövligt.

Dagen i grå var väl mindre lyckad. Gör sov mig, vaknade 5 över 6, PANIK, Tåget går 6:25. Ida i vild panik rusar runt letar upp kläder och det viktigaste, Kastar sig ut ur dörren och upp mot station. Väl på tåget pustar jag ut. 2 min innan tåget går inserjag att jag har inga pengar i plånboken och busskortet har jag glömt. Det brister, panik, ut ur tåget, ringa mamma, Skriker de går åt helvete allt idag. Jag får gå hem stor tjutandes, trött vilsen och förbannat stressad. Ska ha sista provet i filmkunskap. Kanske är det de enda teoretiska ämnet jag har chans till vg.
Hysterisk klmpar ja in hemma hos mor och far igen. Pappa sägfer att han åker till karlstad tidigare ändå för att jag ska kunna komma till skolan. Pju!

När jag i lugn och ro sminkar mig, plockar i hop de jag glömde EX: SNUSDOSAN. usch vilken mardröm om jag glömde den. Iväg bar de. Och i karlstad var jag 20 minuter innan vi börja. glömde då min mobil i farsans bil. Panik igen men jag fick klara mig i genom första lektion. Provet gick bra, med nästan utan pluggning. KOnstigt så var de sist också. Ja hoppas de går bra. Nej nu hinner jag inte fortsätta att predika om min dag som ett nervvrak!

Ha en solig och underbar dag mina vänner! <3

Läser, läser, läser och läser ännu mer. Dränker mig i Jonas Gardells ord. Jag glömmer, drömmer, lyssnar och läser. Känner igen mig, saknar, ser mig själv i hans ord. Världen är så grym just nu. Även om solen skiner och vattnet glittrar, även om våren är här och studenternas glada tjut närmar sig. Då jag också ska stå i en massa av lycka glädje och fylla, så är allt bara en illusion. Musiken är min tröst. Jag sjunger, skriker ut ord som betyder nått. Som jag önska jag kunde skrika åt dom som sårar. De brukar de värsta våld mot en människa som är möjligt. Tankarna far runt. Analyserar och upplever det igen för att få hopp om det kanske fanns en gömd inbjudelse. När tåget dunkar mot de roströda järnbalkarna, som kallas rälsar drömmer jag mig bort eller ältar de dagen har bjudit mig på. Musiken är trygg. När man var liten var man trygg och man levde. Om man säger ett ord riktigt många gånger efter varandra, jag släpper inte ordet räls, Så blir de konstigt. Varför?Jag har så många frågor. Hur får jag någonsin svar på dem? Får jag svar på dem? Inte alla, det förstår jag med de viktigaste, de viktigaste frågorna för att jag ska kunna går vidare. Leva precis som när jag vara liten. Åh, Elvis. Hans röst är den mest lugnande röst jag hört. Han har levt med mig, sett min uppväxt. Han är min gud, min tröst.
?Deep in my heart theres a trembling question, Still I am sure that the answer gonna come somehow?
Tänk om jag kunde åka tåg för evigt. Det har blivit en trygghet. En trygghet som var min värsta mardröm förut. Kan inte fatta hur något så harmlöst och lugnande kunde skrämma mig. Se alla människor som kliver på och av. Kliver på och av. Men jag skall inte synas. Jag vill sitta där och läsa, studera deras ansikten, gissa deras liv, tankar, deras syner på livet. Låta musiken bli mitt stöd. Vem kliver av nu? Vilka går på? Tåget stannar, usch vad mycket folk, för mycket att ta in. Blundar, kollar ut genom fönstret i stället kanske kan jag se nått som man kan ta min uppmärksamhet och det förbannade sorlet innan de lugnar sig. Hoppas ingen ser mig nu, jag vill bara vara. Trött är jag också, vill inte sova nu, även om jag vill. Jag förlorar tid, jag vill se på det jag åker förbi. Jag har ju sett det så många gånger förr, men de kan dyka upp något nytt, vem vet? 


?While I can stand, while I can walk.
While I can dream, please let my dream, come true?

"För allt du hatar hos dig själv- förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv- förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv."  *


Känner igen mig själv i boken. Det skär i mitt hjärta för vissa saker jag läst och läser.
Livet är inte som man vill att det ska vara. Man har ine den statusen man vill ha. Man offrar men ingen belöning ser man någonsin till. Och den är bara att glömma när du väl offrat. Den belöningen du får varar blott någon minut, varken mer eller mindre. Så man ska verkligen tänka igenom saker och ting innan du offrar något värdefullt.
Besvikelsen är så synlig så du bara andar inte när du inte får det du förväntat. De njuter. Ögonen, munnen kroppen, det syns. Ingen idee att försöka dölja det du redan visat och så många gånger förut.

"Anna mun kaikki kestää!, på finska betyder det "Ge mig kraft att stå ut" *
-Ge mig kraft, skriker jag!

Dålig matlust. Ensamhet. Besvikelse. Längtan efter något onåbart. Saknad. Otrygg. Sökande efter svar. Frusen. 
Sammanbiten. Gråtfärdig. Ångest. Inåtvänd. Känslolöst monster. Man ger och ger. Men inget får man åter. Tro aldrig att du någonsin blir tillträckligt tillfredsställd.  Nej jag har fattat. Bygger en mur. Skyddar mig med ett falskt leende och några få kommentarer av de ord ni byter med varandra. Själv står man där, liten, otillräcklig och kall.
Man har ett svart hål som bara växer sig större och starkare inom sig. Snart slukar det allt gott och ett helvete bryter ut. För intar allt.

"Allt ska vi glömma och allt ska vi förlora.
Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig
den hemliga grottan, den porlande bäcken
jag aldrig fann som barn." *(ur boken, en komikers uppväxt)

Tiden förvinner, jag drömmer mig bort med vinyl107's sköna 60-tals låtar.

Regnet öser ner och det har varit en skum dag. Både positivt och negativt. Allt från gurklingar till fylle kalas, från studenten till övertrötta mens människor. :) Men det är fint serru. Dagen har varit trist å grå och där emellan har de skinit en värmande sol. Fast väldigt lite förstås.
Nej nu måste jag komma in i duschen så jag kan få plugga nån gång. Suck

Herre över huset! Yes det är man. Morsan och farsan är bort resta. Morsan kommer hem i morn kväll. På et vis är de skönt att inte ha föräldrar hemma. Men på ett annat känns de så oroligt att ha hand om ett stort hus. Usch.

Imorn är det skola igen. Pust. Jobbigt. Har inte pluggat idag heller. Jaja får ta det i morgon i stället. Har prov på torsdag i samhällskunkspa-ekonomi. Bläh! Ska strax ta och laga mat åt Linus och josse. Men först till bibblan med böcker.