why cant my dream come true
Läser, läser, läser och läser ännu mer. Dränker mig i Jonas Gardells ord. Jag glömmer, drömmer, lyssnar och läser. Känner igen mig, saknar, ser mig själv i hans ord. Världen är så grym just nu. Även om solen skiner och vattnet glittrar, även om våren är här och studenternas glada tjut närmar sig. Då jag också ska stå i en massa av lycka glädje och fylla, så är allt bara en illusion. Musiken är min tröst. Jag sjunger, skriker ut ord som betyder nått. Som jag önska jag kunde skrika åt dom som sårar. De brukar de värsta våld mot en människa som är möjligt. Tankarna far runt. Analyserar och upplever det igen för att få hopp om det kanske fanns en gömd inbjudelse. När tåget dunkar mot de roströda järnbalkarna, som kallas rälsar drömmer jag mig bort eller ältar de dagen har bjudit mig på. Musiken är trygg. När man var liten var man trygg och man levde. Om man säger ett ord riktigt många gånger efter varandra, jag släpper inte ordet räls, Så blir de konstigt. Varför?Jag har så många frågor. Hur får jag någonsin svar på dem? Får jag svar på dem? Inte alla, det förstår jag med de viktigaste, de viktigaste frågorna för att jag ska kunna går vidare. Leva precis som när jag vara liten. Åh, Elvis. Hans röst är den mest lugnande röst jag hört. Han har levt med mig, sett min uppväxt. Han är min gud, min tröst.
?Deep in my heart theres a trembling question, Still I am sure that the answer gonna come somehow?
Tänk om jag kunde åka tåg för evigt. Det har blivit en trygghet. En trygghet som var min värsta mardröm förut. Kan inte fatta hur något så harmlöst och lugnande kunde skrämma mig. Se alla människor som kliver på och av. Kliver på och av. Men jag skall inte synas. Jag vill sitta där och läsa, studera deras ansikten, gissa deras liv, tankar, deras syner på livet. Låta musiken bli mitt stöd. Vem kliver av nu? Vilka går på? Tåget stannar, usch vad mycket folk, för mycket att ta in. Blundar, kollar ut genom fönstret i stället kanske kan jag se nått som man kan ta min uppmärksamhet och det förbannade sorlet innan de lugnar sig. Hoppas ingen ser mig nu, jag vill bara vara. Trött är jag också, vill inte sova nu, även om jag vill. Jag förlorar tid, jag vill se på det jag åker förbi. Jag har ju sett det så många gånger förr, men de kan dyka upp något nytt, vem vet?
?While I can stand, while I can walk.
While I can dream, please let my dream, come true?
?Deep in my heart theres a trembling question, Still I am sure that the answer gonna come somehow?
Tänk om jag kunde åka tåg för evigt. Det har blivit en trygghet. En trygghet som var min värsta mardröm förut. Kan inte fatta hur något så harmlöst och lugnande kunde skrämma mig. Se alla människor som kliver på och av. Kliver på och av. Men jag skall inte synas. Jag vill sitta där och läsa, studera deras ansikten, gissa deras liv, tankar, deras syner på livet. Låta musiken bli mitt stöd. Vem kliver av nu? Vilka går på? Tåget stannar, usch vad mycket folk, för mycket att ta in. Blundar, kollar ut genom fönstret i stället kanske kan jag se nått som man kan ta min uppmärksamhet och det förbannade sorlet innan de lugnar sig. Hoppas ingen ser mig nu, jag vill bara vara. Trött är jag också, vill inte sova nu, även om jag vill. Jag förlorar tid, jag vill se på det jag åker förbi. Jag har ju sett det så många gånger förr, men de kan dyka upp något nytt, vem vet?
?While I can stand, while I can walk.
While I can dream, please let my dream, come true?
