Ida Henriksson

.. Idag har jag besökt en kär vän.
Vi Umgås inte alls ofta, långt i från. Men När vi möts så är det som vi alltid
träffas. Vi fortsätter där vi slutade. Vi träffas ibland på fest eller bara när man handlar.
När vi väl bestämmer oss för att ses så är det aldrig stelt.
Vi gillar samma saker, tycker lika, och ser livet på samma sätt.
Vi är i behov av andra men inte varje dag inte ens varje vecka. Vi är också i behov av ensamhet.

Vi avskyr mobiler, för det innebär att man alltid är tillgänglig. Vi tycker om att bara vara och inte göra någonting.
Vi behöver inte heller göra något alls när vi ses, prata högst.
Me like, väldigt mycket.

Vi har setts två gånger sen Fanny kom till världen, men vad gör det. Vi vet att vi finns där för varann och
att det aldrig blir några sura miner om nån av oss inte hörs av.

När vi träffades i Gymnasiet trodde jag aldrig att vi var så lika. Man tror ju att när man trivs så bra ihop att man borde ses jämt. Men så är det inte med oss. Vi ses när vi känner för det och inte för att vi måste.

Hon är en avslappnad person. Och jag som är så motaglig för stress känner enbart lugn i hennes närvaro.
Hon är en av mina allra bästa vänner. Och det kommer hon alltid att vara.

När gymnasietiden hägrade som mest så mådde inte jag så himla bra. Men hon behandla mig aldrig annorlunda om jag hade en dålig dag. Hon var som vanligt. Det är ju det bästa. Behövde man prata så gjorde man det och ville man inte så prata vi om något annat. Vissa drog sig undan om man hade dålig dag och det söög.

När man har en sån relation så betyder det att man har en riktigt bra vän.
Enligt mig!