Ida Henriksson

Där står jag som ett fån. Vart fick jag egentligen luft i från.
Jag känner mig naken, okyddad, sårbar och tom.
Hjärtat stannar upp en stund och jag glömmer att andas.
Snabbt byggs ett skyddhölje.
Jag stänger ute världen och jag stänger ute mig själv från världen.
Jag skyddar inte bara mig utan alla andra.
Slår ner blicken, svarar mekaniskt på frågor.
Jag ger inga känslor. Kall, stel och tom.
Tillslut kan barrären brista och en störtflod av tårar attackerar.
Jag avskyr det, A-V-S-K-Y-R...  H-A-T-A-R.

Jag är svår. Jag fajtas med mig själv varje dag.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker synd om andra som
får stå ut med mig.
Just nu gömmer jag mig. Stoppar huvudet i sanden.
Kalla mig feg om du vill.
Jag är feg!