Ida Henriksson

"Jag vet inte om du hör mig
men ber dig om ett svar
Jag vet inte om du lyssnar
på den bön jag har
Ja jag vet ja är för simpel
Jag ska va utanför
men när ja ser din blick
så tror ja ändå att du kanske hör"

Sitter någon på mitt bröst? Jag kan inte andas så bra.
Jag gråter inombords. Jag har täppt till. Biter i hop och fortsätter gå.
Ingen får se. Det är jag, endast jag som ska se min sorg på riktigt.
Endel kanske skulle tro att jag är knäpp som sörger redan och över
en varelse som inte kan tala med mig. Men harn förstår vad jag säger.
Han har alltid lyssnat, han har stått mig när i 12år. Och nu ska detta vara
slutet eller? Jag, vi har vetat långt inom oss att de närmar sig.
Men det är jobbigt att få den verkliga dommen.
Han har alltid varit en bra vän. Och kommer alltid stå mig varmt om hjärtat.
Kan inte se eller vill inte känna efter hur tomt de kommer bli utan honom.
Nej, JAG VILL INTE!
Jag vägrar. de får inte ske. De får inte vara så här.
Men jag vet han lider. De får han inte göra.
Det är hemskt att veta att vi bestämmer när livet ska ta ett stopp.
Det är grymt. Men han mår nog bäst av det. Men vem kan egentligen bestämma
hur länge till, eller när han ska försvinna för gott.
De är sjukt, hemskt. Nej usch.