Bladder
I can't breakaway, though you make me cry...
Det är mörkt ute, klockan är nästa tolv. Jag fördriver tiden vid datorn.
Musiken spelar i bakgrunden precis som ett ledmotiv till en film.
En mycket händelselös film. Dagarna går fort och det enda jag tycks hinna
med är jobbet och att äta och sova. Det finns för lite tid för att kunna åstadkomma
för mig själv och för andra. Helgen är snart förbi, om några minuter är det söndag.
Den värsta dagen enligt mig, det är då alla ska försöka göra något de vill de sista lediga
timmarna innan vardagslivet och jobbet drar igång igen. Det är på ett sätt inte rättvist
att man ska behöva stressa igenom en ledig helg, man stressar för att få göra de saker
man inte annars hinner med. Jag själv vill hinna måla och få ut mina tankar idéer och fantasi
i olika material och former. Men jag har ibland problem med att hinna få mig själv så lugn att
jag får tid och ork att sitta och göra det jag helst vill. Är det så för alla?
Jag hade knappt ro i min kropp att få sitta ner och se en film mamma och pappa hyrt för vår skull.
Filmen jag och mamma inte fått tid över att se på bio. La vie en rose, filmen om Edith Piaf.
Jag ville måla för att jag visste att jag kanske inte hinner med det i morgon. Eller någon annan
dag i veckan. Jag jobbar. Jag är en vikare, extra arbetare en som hoppar in när andra inte kan
göra sitt jobb. Visst ska jag var glad över att jag överhuvudtaget har ett jobb och får jobba
så mycket mer än vad andra får. Jag tjänar pengar, jag sparar en del, jag handlar upp det andra.
Men konstigt nog känns det inte lika kul längre. Vad sparar jag till? Jag vill göra något för mig för de pengarna, men jag vill inte att de bara skall gå till mitt körkort eller kanske till att jag någon gång skall läsa i framtiden. Nej jag vill göra något för mig, eller ja kanske för någon annan. Jag älskar att köpa presenter, eller göra egna som gör folk glada. Jag vill se deras ansiktsuttryck.
Jag älskar minspelen över era ansikten när jag överraskar men något som får era känslor att slå volter.
Jag minns när jag gick på högstadiet, när jag var som bäst på tvärflöjt och när jag var riktigt duktig i skolan. När jag uppträdde vare sig själv eller tillsammans med någon. Jag ville se era reaktioner till musiken eller vad jag fick för utmärkelse. Jag vill inte att ni skulle avundas mig eller ge mig beröm jag ville se er som va glada över vad jag gjort. För det va det jag ville, jag ville se er glada och stolta.
Jag tycker om att röra folk jag vill göra något som rör dem, inte över vad jag kan utan vad jag gav dem. För det jag ger folk är inte för min egen berömmelse det är folks reaktioner, tankar och känslor som spelar i dem jag vill se. Kan va svårt att förstå vad jag menar?
Att göra något sånt finns inte tid för.
När jag gick på gymnasiet och vi skulle ha en lite utställning för klassen med våra verk,
Och folk skulle diskutera och tala om vad konsten sa dem, så var jag alltid rädd att jag gjort något som var obegripligt men det öste alltid ut en massa känslor och ord ur folk. Det var så himla roligt att höra.
Men jag har alltid rädslan inom mig att det jag gör, inte skall betyda något för människor.
Jag är en tänkare, och jag fantiserar jätte mycket. Jag vill att folk inte ska glömma bort fantasin
Och att lära sig att drömma sig bort om de inta kan det.
Många tycker att det jag målar eller skulpterar kan vara konstigt och kanske lite groteskt, vad vet jag?
Men jag gör bara det som faller mig in, när jag gör mitt bästa tänker jag inte så mycket innan utan jag låter mina händer skapa. Jag tänker mest efteråt. Vad har jag gjort? Vad betyder detta?
Är detta något ur mina drömmar, eller mina dolda känslor?
Vad berättar denna bild för mig? Vad säger den till andra?
Jag har just spottat ut vad jag har att säga nu, det hoppar från det ena till det andra.
Precis så gör det när jag tänker, det börjar vid ett ämne och slutar vid ett annat.
Jag är sån och det gör mig till den jag är.
Jag skall avsluta detta med ..
Non, je ne regrette rien.. ( inget , jag ångrar ingenting)
